God morgon.
Den mörkaste tiden på året.
Gryningen känns tidig fast klockan är mycket. Grågulvit. Finns den färgen? Jag bestämmer mig för det. Ser den ju här utanför. Milt gröna löv darrar och släpper tveksamma taget. Vill inte….vill…. Måste. Ett svagt rosa stråk där lien gått fram över marken. Nej, jag har inte börjat måla igen, jag bara ser.
Det fanns en tid när jag målade skålar i alla möjliga situationer. Tunna, tjocka, stora och små. Vad kan man förvara i en skål, undrade jag. Godis, hemligheter, minnen… Kan man försöka fånga ljuset rentav? Ett är säkert, ljuset kan man inte stänga inne, det kan man inte äga, då slocknar det. Det tillhör oss alla… men bära det inom sig, vårda det för att dela med sig av det… Så funderade jag medan jag målade.
Jag har en vän som tycker att jag tänker för mycket. Han tror att jag tänker mindre när jag målar än när jag skriver… och unnar mig vila. Tror jag. Pyttsan! ropar jag och vilar medan jag iakttar de försiktigt darrande löven där utanför och fyller skålen, den utan lock, med rikedomar. Kärlet som innehåller mörker kan behöva ett lock förstås men man måste öppna det ibland, annars blir det för tungt att bära på. Och tänk om det ligger en pärla och växer till därinne i mörkret! Den vore det dumt att missa!
Så där kan man fundera när man håller på. Och kanske sätta ord på eller bara låta flyga iväg. Eller förvara i vackra skålar, med eller utan lock.
Nu är det eftermiddag och mörkt igen. Jag ska värma soppa från igår. Det blir enkelt och bra. Sedan, någon dag, ska jag skriva en roman.
I Studenttidningen Ergo som vi hade i Upsala (jag var med i FFFASSSMP, det vill säga Föreningen För Främjandet Av StudieStadens Stavande Med ett P) stod det en gång: ”Jag ska ta en fil. kand. men först ska jag dricka kaffe.” Även detta är klokskap att fundera på.
Hälsningar!