Författaren

Författaren

Jag skriver och jag gläds och jag våndas.

allra finaste och där fick jag samtala med Bisse Falk och läsa ur min bok.

Dalalitteraturens monter den

På bokmässan i Göteborg var

Skriv! Sa min lärare i svenska.
Fortsätt med det! Sa min pappa.
Skriv Kvinna! säger mina författarsystrar.
Skriv! Säger jag åt mig själv.

Varför utsätter man sig för detta? Nu har jag i många år stått ut med att bli bedömd
 och kommenterad när jag gjort bilder och så detta!

Varför skriver jag?
Det undrar ni kanske?

"Börjändar" på Dalarnas museum med Anna-Carin Ayobe- Eriksson på flöjt.

För att det är roligt att berätta, att formulera sig i ord. Att njuta av språkets skönhet och ge det mening och innehåll.
För att jag tror att jag har något att säga, att jag har något att ge.
För att jag vill bli sedd och hörd? Ja visst, så är det säkert.

Men först tackar jag alla dem som delat med sig till mig. Jag har läst och jag läser. Jag växte upp med er, ni är mitt sällskap och min avkoppling, ni öppnar nya världar för mig. Jag läser och får ny kunskap, nya tankar. 

Jag vill också vara med
kände jag och började skriva.

Varför?
Det kan man undra.
Det är svårt att nå ut till er, mina läsare.
Ni som tycker om att hålla en bok i handen, som njuter av att läsa bokstäver, ord och berättelser sittande i skönaste fåtöljen
eller vilande på kudden alldeles innan sömnen kommer. Ni som, liksom jag, letar i bokhyllan efter gamla favoriter och läser
dem igen och igen, ni är mina vänner, er vill jag berätta för!  Och tänk om jag får möta den som sällan läst, det skulle göra mig glad!

Envist fortsätter jag att läsa.
Envist fortsätter jag att lyssna.
Envist fortsätter jag att skriva och hoppas att hitta er!

"Hej! Så roligt att ses!
Så vill jag skriva.  
Hoppas att du får en god stund
med boken som du funnit,

En personlig dedikation
till dig från berätterskan.

Karin"

Medlem i Sveriges Författarförbund.

http://www.forfattarforbundet.se/

Gamla dikter

1979

Din röst i telefonen
oväntat
letade sig in
genom innerörats vindlingar
uppsökte hjärnan ett ögonblick
tog en vända till ögonen
och tände ljuset
letade upp mina läppar som mjuknade
gav hjärtat en stöt
så det slog volter
sökte sig till händerna
som började darra
till benen
som blev svaga
- jag hade en stol i närheten.

Din röst
Som talade om väder och vind.

1983

Jag tror faktiskt inte att jag kan flyga

men jag tycker om
att känna jord under bara fötter
att ligga på magen i gräset
bekanta mig med småkryp
kittla lustsinnet med dofter
att lyssna till tallkronornas orkester
och en helgalen fåglalåt.

Jag tror faktiskt inte att jag kan flyga

- å andra sidan har jag aldrig försökt

1986

Trosviss och galen
visslar talgoxen
för tidig vårglädje
in i mörka bröst.

Din lilla tok
kom och värm dig i min hand
när du fryser.

1986

Ett enda löv
hade väl vintern
kunnat glömma kvar

bara ett
på björken härutanför.

Inte ett enda

nytt och obegagnat
skall det vara
till våren.

Jag undrar

om trädet står där och minns

i kylan.

Utdrag ur Börjändar

17:e mars.

Nu börjar jag.

Han kom ut ur sina dimmor, vaknade till, blicken blev uppmärksam och klar: ”Det är bra. Fortsätt med det.” 

Tack vare honom hade jag växt upp bland böcker. I hans rum var det böcker från golv till tak i specialbeställda hyllor. I vardagsrummet fanns böcker. I lådor på vinden. I uthusen. Ärvda, inköpta, sparade. Teologi, filosofi, geografi, historia, biografier, romaner och deckare.
     En mening ska innehålla både subjekt och predikat, sa min lärare i svenska. Möjligen, sa han också, kunde Karin L. undantas från den regeln. Detta förtroende tackar jag för och fortsätter.
    Lycka kunde vara att en mellandag stänga in sig i sitt rum, förskansa sig bakom en trave julklappsböcker och uppsöka andra världar. Ta skydd mot den verkliga med hjälp av dessa äventyr och berättelser, bege sig på resor långt bort och in i fantasin, endast i sällskap av den värmande kattens spinnande. Man kunde läsa om dem många gånger, sedan kunde man rota i pappas hyllor eller återgå till välkända barnböcker. Eller till noveller i gamla Året Runt som mamma hade ärvt eller till min brors samlade Kalle Anka-tidningar. Allt som gick att läsa från böcker om Nalle Lufs, brodern och jag brukade förhöra varandra på citat, till vuxenromaner som det kanske inte var meningen att en liten flicka skulle ägna sig åt.
    Skolläraren, som skötte om traktens lilla bibliotek, höjde ett tveksamt ögonbryn när jag ville låna ”Pärlemor” av Gösta Gustav Jansson men jag stod på mig och fick på så sätt nosa på litteratur med ett sinnligare innehåll, sådant som vi inte talade om hemma. Jag läste den flera gånger innan han fick tillbaka den.
 
”Jag har börjat skriva en bok.” Han lämnade för ett ögonblick sina inre följeslagare och såg uppskattande på sin dotter. Det här var något som intresserade tillräckligt för att få honom att göra ett besök i min värld. ”Det är bra” sa han ”fortsätt med det”.

Den boken skulle ha handlat om Klara Amanda. Klara för att det lite grann liknade mitt Karin. En gång hade jag hört mamma säga att det där öppna aet var så bra. Det skulle låta bra om någon ville säga: Kaaarin, jag älskar dig. Hon sa det aldrig. Alltså : Klaaara. Amanda, därför att det betyder just det: hon som är värd att älskas, Den Älskansvärda. Henne skulle det ha handlat om. Prästgårdsprinsessan. Det blev några kapitel som jag sparade och som ingen vet var de finns.

Han vände tillbaka till sitt och jag for hem till mitt. Sedan var det så mycket som skulle göras. Barn skulle snytas och kramas. Kärlekar skulle lekas. Mat skulle lagas. Gärna sju sorters kakor, men bara till jul eller fest. Ord skulle lyssnas på och gråt skulle tröstas. Gråt skulle också gråtas. Skratt skulle skrattas förstås. Läxor skulle förhöras och föräldramöten besökas. Så skulle det studeras och utrikiska är bra mycket besvärligare att tampas med än det älskade svenska språket. Det skulle giftas på nytt och sånt tar ju sin tid. Det nya lilla barnet skulle födas och studenter skulle firas. Hus skulle byggas om och renoveras. Bilder skulle målas och visas och bedömas.
    Det var en del att göra helt enkelt.

Han är död sedan länge. Pappa dog med ett stadigt tag om min hand. Jag berättade och sjöng och bad med honom under de sista timmarna, han kramade och tryckte med sin hårda seniga gammelmanshand för att visa att han hörde, att vi var tillsammans och delade stunden med varandra. För stjärnbilderna han visat mig på den oändliga natthimlen då jag var barn och för hans påhittade sagor om det rysligt fula och ensamma jättetrollet i Kilsbergen tackade jag. Vi nämnde inte något om hans galenskap och inte heller om boken som aldrig blev. Så fast höll han min hand, då han begav sig till annan ort, att jag måste bända mig loss och något nytt löfte fick han inte.

Under stora bordet i ateljén står lådor med dagböcker, pappas egna berättelser. Jag gråter då jag läser.

Börjändar i den blå Katedralen (av Mats Lodén) 2010

Utdrag ur Måste man verkligen finna sig i allt?

1943.

Natt efter natt. Dag efter dag.

Barn är en välsignelse, säger man. Modern ser på sin dotter, som så småningom lärt sig gå och stapplar fram över golvet. Så fin hon är. Mörkt, tjockt hår. Stora drömmande ögon.

När flickan var nyfödd ville alla sköta henne på BB. Å, så söt, tyckte de och hennes mamma var stolt. Hon tittade förundrat på sitt vackra barn och kände att hon älskade. Trots allt.

Att föda hade varit svårt, trettiosex smärtfyllda timmar på förlossningsbordet.
    ”Bara lite till, lite till!” Det slet och rev i hennes kropp och hon skrek, för livet skrek hon
    ”Tänk på det fina som ska komma” försökte de uppmuntra.
    ”Sluta skrik, det går inte bättre för det” fick hon höra senare, när personalen var trött och inte orkade mer. Hon skrek och skämdes för att hon skrek. Men Gode Gud det var inte möjligt att uthärda. Fanns ingen nåd?  Fanns ingen Gud?

Den lilla kunde gå nu. Hon sträckte sig efter sin mor, famlande sträckte hon ut sina armar och sa det enda ordet.
    ”Mamma” sa hon och hjärtat drogs ihop, jublade och kved. Det första ordet, det enda ordet. Och så föll hon.

Kvinnans kropp var åter tung. Hon bar på ett nytt barn, en bror eller syster. Hon började bli otymplig och det var svårt att hinna fram, att fånga upp. Flickan föll och föll, skakande av kramp. Läpparna fradgade och hon bet sig så hårt att tungan blödde.
”Min flicka, min flicka, kom tillbaka, slappna av, jag är hos dig.” Hjärtat slog tungt, barnet sparkade i magen. Tårar i ögonen, tårar i bröstet, i trötta armar och ben, tårar i magen och fostret längtade efter skratt och sång. Efter ”-  lämna några blommor…” längtade det. Längtade efter en gungande kropp, en mamma som sjöng och dansade. Hon höll sin dotter i famnen så gott det gick med den stora magen emellan.  Vaggade långsamt och kände så småningom hur de små lemmarna mjuknade och blev stilla, hur deras kroppar åter kunde mötas i ömhet. Just då bara de två i världen.

Natt efter natt. Dag efter dag.

Inte var det så det var tänkt när hon kom resande med tåget från storstaden där hon varit hemma. Hon steg av på slätten och var fru. Bröllopsnatten gav frukt, ett barn började växa i hennes liv och för det fick de kritik, de båda som skulle bli föräldrar. För fort blev hon stor och rund. För fort tyckte mannens mor och syster och skylde henne i stormönstrade avlagda tygsjok. De två hade åsikter om mycket och den unga kvinnan som hade tyckt om att dansa i höga klackar gömde sig i hull och blev tung för tidigt. Nio månader senare föddes flickan, det allra vackraste barnet, och tystade den gången fördömande läppar. Vacker med svart hår och stora ögon var hon svår att motstå. Tyst och stilla var hon. Lätt att sköta för den oerfarna, som så gärna ville göra allting rätt. Som tvättade sina golv varje dag och strök vita kragar av brodyr till den lilla. Man skulle inte få något att klaga över, tänkte hon, men gladde sig åt besöket hon väntade av sin egen mor och far. Hon gnolade medan hon dammade, stolt ville hon visa dem det hem hon skapat, ville hon lägga barnbarnet i deras famnar att njuta av.

Han såg på sitt första barnbarn. Forskande och länge. Hon var så fin, så söt, så välskött och han ville vara glad. Lyfta henne högt och höra hur hon kiknade av skratt. Det är sådant som morfäder gör. Det längtade han efter.
    Men.
    Han måste tala med sin dotter. Någonting stod inte rätt till med den lilla. Hur skulle han kunna säga? Utan att oroa för mycket. Kanske inbillade han sig. Hon var bara alltför stilla. Ofta frånvarande. Reagerade inte på hans kontaktförsök.

    ”Kära dotter, ditt barn. Kristina.”

Nej, det var inte så det var tänkt. Ensam reste hon med barnet från läkare till läkare. Allt tydligare blev det att något var fel. Mannen oroade sig också men han hade ju sitt att sköta och lät henne fara ensam. Till slut fick hon besked.
”Det är inte något fel på den lilla hjärnan” sa doktorn. Det var han som kallades Skå - Gustaf och hade nya idéer om hur man hjälpte svåra barn och deras familjer. Omstridd och älskad. Han som gav beskedet var han. Inget fel…
    Men.
    Lilla Kristina har epilepsi. Fallandesjuka.”

Tiden gick. Frånvaroattackerna blev kramper. De blev svårare och kom oftare. Ändå, hon log och på Tyradagen fick farmor ett porträtt av sin sondotter. Vacker hemstickad klänning med nystruken krage av brodyr och det mest ljuvliga leende bjöd bilden på och fick stå framme. En tid.
    När dottern sov delade föräldrarna oron. Talade och talade. Även fadern lyfte och fångade upp. Men somnade först. Han behövde sova, hade ju sitt att tänka på. Så var det trots allt på modern, ung och oerfaren, som det mesta vilade. Tillsammans smög de ändå iväg till en helbrägdagörare på turné. Det var i hemlighet men vad gör man inte. Han bad och han helade och försökte åstadkomma under. Hade inte tron varit stark nog? Kanske hade det berott på deras tvivel att inte. Att inte. Och anfallen fortsatte och tilltog.

Ett nytt liv var på väg men orkade inte. Hon blödde och fångade sin förstfödda
    ” Min Gud, min Gud., varför har du övergivit oss?”

Nu var ändå kroppen tung. Ett friskt barn skulle födas. Till det satte de sin tro och hela sin tillit. Men hur skulle hon orka? Natt efter natt. Dag efter dag
    ” Lämna bort flickan” sa man.
    ”Det finns hem för sådana som hon. Tänk på det nya, som skall komma.”

Sådana som hon. Hon var en sån. Var inte längre Kristina, den förstfödda, stoltheten. Jo, för föräldrarna var hon. Med stapplande steg gick hon och hon kunde säga det bästa av alla ord. Mamma. Mamma. Hur kunde de tro …Att de skulle kunna lämna… Aldrig…Hennes hjärta krympte och kved. Barnet i magen blev kallt och argt. Sparkade och krävde sin rätt. Men jag då, jag då, krävde det.
    ”Det finns ett så bra hem. Det är klart att ni måste. Hur ska hon orka, lilla hon? Vara en bra mor åt den som ska komma. Och vi ska väl hoppas det blir många friska barn!” Rösterna blev flera och de var enträgna.

Mitt barn. Min älskade flicka. Kristina.

Man talade om för henne vad som var rätt. Och det rätta ville hon ju. Hade hon ju fått lära sig att man skulle. Göra. Det som var rätt.

Utdrag ur Förhinder

Augusti 1989.

Uppförsbacke.
Han reser sig och förflyttar den seniga kroppens hela vikt över den högra pedalen. Just nu finns bara ett mål, han ska besegra dess motstånd, den ska ner! Vilja och muskler samverkar.  Allt annat är oviktigt, förträngt, borta, hjärnan är bara inställd på detta enda. Han ska övervinna smärtan i låret, måste tvinga lungorna att ta emot ny luft trots att krampen över bröstet gör det omöjligt att andas, han blinkar oseende med ögon som svider av svett eller tårar och vet att det är nu det ska ske och ja, ja, trögt och långsamt sjunker foten ned, cykeln rör sig framåt men stannar nästan helt då trampan når bottenläget. Snabbt gäller det nu att hitta kraften i vänstra sidan, i det ben som nyss fått vila. Tobias fryser till, hans tröja klibbar blöt emot kroppen, han vill ge upp men kan inte, vill gråta men det går inte, han måste klara av det han föresatt sig.
Måste. Besegra. Hindret.

Tjärnen är liten men djup och mörk. Han glider ned i vattnet som tar emot den värkande kroppen med svalka och lindring. Huden knottrar sig till en början men vänjer sig. Hårbottnen drar ihop sig då han doppar huvudet under vattenytan och snoppen kryper in i sig själv, blir så liten att den nästan försvinner. Som om man vore en flicka hinner han tänka innan mannen inom honom tystar alla sådana reflektioner. Några kraftfulla simtag och sedan lägger han sig flytande i vattenytan och vilar.
Skogen står tyst och mäktig runt honom. Står på vakt runt den ensamme pojken i sjön. Han ligger på rygg och betraktar en fågel som flyger i cirklar högt däruppe. Ensam - som jag, tänker han. Bara en liten rörelse av handflatorna mot ytan håller honom flytande. Han prövar att ligga alldeles stilla och märker hur han långsamt sjunker. Man skulle kunna sjunka och sjunka tills man nådde botten. Man skulle kunna slippa…
Tobias ligger på stranden och funderar medan solen varsamt torkar honom. Stryker med handen över sitt bröst. Skinnet är alldeles mjukt. Han undersöker haka och kinder. De är lena och släta. Inte ett enda manligt tecken kan han finna. Rösten är fortfarande ljus. Som på ett barn. Eller en kvinna. Mammas lille prins, tänker han och längtar efter att vara som sin vän, som Andreas, vars röst långsamt blir mörkare och bryts då han blir ivrig. Det låter faktiskt fånigt, och ändå… Tobias harklar sig och försöker, äsch han bryr sig inte, spottar, leker hårdkokt och tuff, spottar igen, lite längre den här gången och snart är han upptagen av att tävla med sig själv. Längre och längre spottar han, ända tills han kommer ihåg att han egentligen vill dö.

Ingen skulle sakna mig på länge, länge om jag bara sjönk ned i vattnet och drunknade. Mamma målar och då älskar hon bara den där jävla tavlan! Om några timmar skulle hon börja undra förstås men då skulle det vara för sent för då skulle jag redan vara död och det kan hon gott ha, hon som alltid tjatar om att hon älskar och älskar… Jag vill vara lille prinsen och sitta i hennes knä men då säger hon bara att jag är för stor. Det skulle vara rätt åt henne om jag dog! Rätt åt henne för hon är den enda jag har.  Andreas skulle undra i skolan i morgon förstås och kanske leta efter mig och sedan skulle han vara med de andra killarna. Såna är dom. Jag vet nog. De som bara fnissar åt tjejernas bröst och skrattar med sina hesa röster.

    Andreas skulle aldrig ha orkat cykla hela vägen upp. Han är inte alls så stark som jag men på fotbollsplanen är vi bäst. Han och jag. Vi vet hur den andre tänker. När jag passar till honom finns han alltid där jag väntar mig och sedan skjuter han och ofta gör han mål. Men bara när det är jag som slår passningarna. Ibland lägger jag bollen på hans fötter och då är det ju en smal sak för honom att lyckas.
Andreas och Tobias är ett radarpar säger folk. Ändå, det är alltid han som är målskytten. Inte jag.

Tobias ligger länge i strandkanten, så nöjd med vetskapen om att vägen hem är lätt. Ändå drar han ut på tiden. Hon kan gott börja undra. Oroa sig. Det är inte mer än rätt. Och så låter han tjärnens vatten omsluta sig ännu en gång. När han försvinner under vattenytan kittlas åter hans sinne av tanken att stanna där, bara försvinna, låtsas som han aldrig funnits, men så tvingar andnöden upp honom till ytan och han drar kläderna på den ännu fuktiga kroppen och beger sig hemåt. Han fryser då han rullar i hög hastighet nedför backen. Fryser av välbehag.

Utdrag ur Du var en gång. Sagor till min vuxna dotter.

Helmer broderar

Den blå tråden löper genom tyget. Havets vågor växer fram under Helmers grova nävar. De växer till full storm, breder ut sig över tygstycket. Han hittar andra garner, många nyanser av blått, av grönt och grått. Helmer har aldrig broderat, men han har sett morsan. Som en galen syr han, det blir kväll, det blir natt och han blir trött och ser dåligt men nålen sticker ned och sticker upp, ned och upp, och i havet blandar sig blod från hans oskyddade fingrar.
    Upp och ned går de väldiga vågorna, upp och ned som nålen genom tyget. Helmer syr och natten blir gryning, han tänker inte, han känner inte, men till slut lägger han ned sitt huvud och somnar bland garner och tyger.
    När han vaknar har vinden mojnat och han kokar sitt svarta kaffe och dricker det ur en mycket liten kopp med blå kant, den enda som är kvar.

Jävla farsan! Bara morsan blev kvar. Och Helmer som heter Gustaf som kungen.

Hela vinden visar sig vara full av arvet. Han letar och letar, vill hitta fingerborgen, vill mosa den, krossa den, förinta den. Den tunga släggan har han burit in från uthuset, den står innanför dörren och väntar.

Helmer broderar. Han väljer rött garn av silke. Jävlar så vackert det skimrar! Nu är nålen tunnare och ögat inte så stort. Han behöver glasögonen men hittar dem inte bland all bråten. Han svär och muttrar och lyckas ändå till slut få tråden på nålen. Med små, små stygn syr han nu, upprepar dem, de blir många, hundratals och tusentals likadana små stygn fyller himlen ovanför havet, rinner ned över vågorna, skimrar som en solnedgång över alltihop. Han har valt en nål med större öga så att han kan klara att byta tråd. Det får gå ändå fast verktyget inte passar materialet riktigt. Fäster bitar av fransigt guldtyg med brandgul lintråd här och där och ja, ja, det blir vackert!känner Helmer, han jublar och skrattar och det gör ont i det som han tror att en del kallar själen.

När telefonen ringer drar han ur jacket. Släggan står kvar innanför dörren. För säkerhets skull. Om någon skulle komma alltså. Han vill vara ifred! Bara morsan… Men hon är ju död. Om gubben lever måste han vara bortåt nitti, gammal som fan. Lätt att krossa, tänker Helmer och sneglar på det tunga verktyget. Bara att lyfta och slå till!

Helmer är trött efter nattens vak och lägger sig på kökssoffan en stund. Ser flugskitarna i taket, fläckarna sitter kvar sedan länge. Han känner igen dem, har studerat dem vid många tillfällen de senaste åren. När morsan levde, och hade krafterna, var taket rent, nu räknar han tiden sedan hon dog i antalet bruna prickar. De blir fler och fler och bildar nya mönster. Man skulle kunna brodera en flugskitkudde, tänker han och skrockar men sätter i halsen. Det är konstigt att han så ofta börjar lipa när han skrattar. Det är ingen ordning på någonting numera.
    Just när sömnen vill ta honom till sig sätter han sig upp med ett ryck, han måste arbeta nu. Kan inte släppa taget om bilden som ligger ofärdig på bordet. Måste fortsätta. Behöver andra färger: rött och svart, brunt och grått. Vrede, sorg och ensamhet. Rotar i lådorna. Hittar något, nej det duger inte, upp igen på vinden…

Det är skumt, kallt och smutsigt däruppe men han letar och letar. Vet inte riktigt… Är ändå säker på att det ska finnas där någonstans, Helmer kommer att hitta det han behöver. Fingerborgen har han glömt bort, det är något annat…

Utdrag ur Alvas leende

Prolog.

Nej då, Den Store hade inget skägg men han satt där och var Väldig. Klädedräkten flöt ut över golvet när han bredde ut sina knän för att få plats med den jättelika Boken.
          Alva.  Det är ett vackert namn, mumlade han nöjt när han grep fjäderpennan och doppade den i bläckhornet för att skriva in henne. Alva, Alba, vit, ren och oskyldig. Lite bekymrad ändå, oskyddad kanske… Han rynkade pannan och funderade.
Rummet är stort som evigheten och mattan är blå och skulle vara skön att sätta nakna fötter på. Ljuset flödar utan att blända och genom en oändlig mängd små hål, formade som stjärnor, strilar det ned till dem som lever därnere. Som spotlights i ett modernt kök tänker du, javisst, stjärnhimlen har säkert inspirerat till en sådan ljussättning… 
          Han såg lite ensam ut Gud Fader, du har säkert redan räknat ut att det var just han som satt där med Boken, där vi alla får plats konstigt nog, i sitt knä. Kanske du inte tror att han finns, men tänk ändå, visst vill man väl hellre vara införd i ett sådant bokverk, utan personnummer och okänsliga dataprogram, än folkbokförd hos Skatteverket? Var Boken förvaras, vadå, filer och arkiv? Han bär den med sig i sin famn förstås! Just nu var han helt solokvist, änglarna var nog på utflykt eller hur det nu går till i den där delen av verkligheten, och han hade all tid i världen att sitta där och bry sig. Om oss.
          Alva − lilla flickebarn, tänkte han, hur ska det gå för dig?

*

          Bländande ljus och irriterade, stickiga röster gör det omöjligt att slå upp ögonen. Alva vill kräkas men orkar inte. Strupen svider och värker och det smakar illa i munnen. Vad har hänt? Var är hon?
De där rösterna?
− Vad har hon vräkt i sig? Vin, magnecyl och någon sorts lyckopiller. Massor!
− Traditionell blandning alltså. Jag blir så förbannad! Så jävla arg helt enkelt!  Kan inte folk ta sig i kragen i stället för att bära sig åt på det här sättet? Ska jag verkligen vara tvungen att ägna krafter på sånt när det finns dom som verkligen behöver mig!
”Din sjuka hjärna!” Så hade han skrikit.
Musiken ljuder i Alvas huvud, hon känner igen den. Skogsmusiken. Orgelbrus bland trädstammar, vindens tjut och sedan sången: ”Alva, Alva, vår Älva, dansa med oss!” Ljusa röster. Skrattande, fnittriga, lockande. Jag kommer, jag kommer, och hon följer långdansen som ringlar sig runt tills hon blir yr i huvudet och slipper höra de otäcka, arga, svärande. Hon vill följa dansen bort från den här grymma verkligheten, bort från kyla, elakhet och ångest, bort, bort.  Hon vågar inte vakna, orkar inte, vill inte! Och domnar bort igen.
Rummet är vitt och grönt. Färgerna är valda för att verka renande och lugnande, men varför då detta kalla hänsynslösa ljus? När Alva på nytt vaknar till, skuggar hon ögonen med handen, gnäller och vänder sig över sängkanten. Måste tömma ur sig allt, allt, allt, men kroppen har ingenting mer att lämna ifrån sig och själens smärta gör man sig inte av med lika lätt. Tydligen inte livet heller!
− Släck ljuset, viskar hon utan att veta om någon lyssnar.